Är alla som bor i hyresrätt fifflare?

Vid ett seminarium om bostadspolitik och hyresregleringar som Ohlininstitutet arrangerade igår framfördes uppfattningen att stockholmarna kan delas upp i två grupper "insiders" och "outsiders". De som genom kontakter och svarta pengar kommit över en hyresrätt och de som står utanför, ungdomar, pensionärer och invandrare. Jag vänder mig kraftigt mot denna verklighetsbeskrivning. Inte för att jag inte ser systemfelen med dagens hyressystem utan för att jag vill reformera dem steg för steg. Men ska man göra det måste man få med sig de människorna som är berörda. Inte förolämpa dem och kalla dem fifflare. En mer nyanserad och historiskt sann bild av situationen just nu är att Stockholm fått en renässans och att allt fler vill bo här. Självklart är det mycket frustrerande att de yngre människor i karriären som söker sig till Stockholm finner att hyresmarknaden är stängd. Det går inte att få tag i en hyresrätt idag. Många tvingas därför att ta lån och köpa sig en bostadsrätt istället. Den enkla logiken som sedan tillämpas på vad man upplever som en orättvis ordning är att kräva marknadshyror. Problemet är att det skulle innebära att massor av människor tvingades flytta från sina "orättfärdigt förtjänade" hyresrätter. En sådan operation kan man naturligtvis inte genomföra över en natt. De reformer som regeringen nu genomför innebär att de kommunala bostadsbolagen inte längre blir hyresledande och att ägarlägenheter införs som en ny form av upplåtelseform. Det är två steg som kommer att göra hyresmarknaden i Stockholm mycket mer diversifierad och rörlig. De unga män som ledde diskussionen på Ohlininstituet menade att de svaga var förlorare i dagens system. Jag menar att konflikten nog ligger på ett annat plan. Det är i själva verket en konflikt mellan de som äger och de som hyr sin bostad som vi kan märka. Att gömma sig bakom ekonomiskt svaga grupper som aldrig skulle kunna ha råd med en lägenhet med marknadshyror är inte intelllektuellt hederligt. Var kommer då historien in? Jo det räcker med att gå tillbaka till 70-talet när jag växte upp. Då minskade antalet invånare i stan snabbt. Man rev och sanerade och min grundskoleklass tappade allt fler elever. Alla skulle ut i förorten och och villa med egen tomt ansågs vara den enda rätta miljön för en äkta kärnfamilj. Idag har värderingarna ändrats och det som förr ansågs som en otjänlig uppväxtmiljö lockar numera människor av alla sorter. Vi ser alltså ett värderingsskifte som förstärker systemfelen i Stockholm. Det är således både ohistoriskt och osant att skylla dagens bostadsbrist på hyresgästerna som valde att bo kvar på mammas gata istället för att flytta ut på ett gärde i länets utkant.